neverlosee

Jag lever för er som undrat. Fått väldigt mycket mail om frågor, personer som vill prata och de som vill att jag ska fortsätta blogga...men jag vet inte. Mycket saker har hänt nu under kort tid. Saker som jag ännu inte hunnit smälta. Blev även kontaktad av en tidning som fått nys om min blogg som vill att jag går ut med detta "in public". Precis det sista jag ville med det här. Kanske ska fortsätta skriva mina egna dagbok, för mig själv. Äsch jag vet inte...

Lite saker har hänt inom familjen vilket gör att jag just nu inte kommer orka blogga. Tar en paus. Vet inte när jag kommer tillbaka..

Hej!

Är på plats i Uppsala nu och allt är ganska lugnt för tillfället. Min dag har varit lugn o ja, inte så mycket viktigt har hänt. Blev mest snack om det gamla vanliga. Kommer sova på ett hotell inatt och kommer hem imorgon igen.

Kan berätta en sak som gjorde mig sjuuukt glad idag! Jag kommer få vara ute själv hur jag vill nu mer än tidigare. Kommer få gå ut o göra vad jag vill en dag på varje helg! Helt underbart. I helgen så har jag en vän som fyller 18. Någon som har något tips på vad man kan ge? Det är en tjej. Kram

Ni ville se mer ur min dagbok. Jag kan säga såhär, jag kommer inte visa allt. Det finns vissa saker jag aldrig skulle berätta för någon. Det finns detaljer jag inte skriver ut. Det finns så mycket jag inte vågar än.

Jag fotade med min "nya" mobil en bild jag ritat när jag inte var gammal alls. Kanske var 9 år haha. Vet inte om ni ens ser vad det är men kan förklara. Det var en natt då det var bråk, precis som vanligt. Jag var så trött på allt, jag orkade verkligen inte. Jag satt uppe och ritade en "plan" som jag hade på hur jag skulle ta livet av mig. Så hade jag ritat bilden , en tunnelbana om ni kanske ser det..sen gången man går o ja..
Såhär psykiskt förstörd hade jag blivit. Tänker inte lämna ut texten här, men det var såhär jag höll på. Var så trött på allt. Det ända jag tänkte på var hur jag kunde slippa allt, hur det skulle vara att få "leva på andra sidan".

När jag bröt kontakten med mamma så pratade vi inte alls. Hon terrade mig med samtal, sms och mail. Fick även människor på mig som tryckte ner mig och fick mig att känna ångest och dåligt samvete då jag brytit kontakten. Jag försökte ignorera allt men bröt ihop om och om igen i skolan. Jag kommer ihåg hur jag kunde börja gråta helt plötsligt för ingenting. Jag minns en mattelektion vi hade, jag satt där och helt plötsligt fastnade jag på ett tal och blev så besviken på mig själv att jag kände hur det hettade till i mig och tårarna började rinna. Jag sprang ut från klassrummet och åkte hem den dagen. Jag var så sårad inombords att jag inte orkade med någonting. Lärarna var inte något stöd alls utan de hånade mig, anklagade mig och sa att det här inte var något alls.

När jag brytit kontakten med min mamma så drog jag direkt hem till pappa. Jag var så sårad och chockad över vad jag gjort. Den natten låg jag helt sömnlös. Jag var så ledsen men samtidigt kände jag en sådan lättnad och frihet som jag aldrig känt tidigare. Pappa sa till mig att jag kunde vara hemma från skolan någon vecka om jag ville men jag ville visa att jag var stark. Dagen efter krigade jag mig upp ur sängen, med rödsprängda ögon åkte jag till skolan. Man måste varit blind om man inte såg att jag mådde piss den dagen. Kommer ihåg hur alla kom fram och frågade vad som hänt. Jag var bara tyst och försökte jobba. Veckorna där efter blev jag konstig. Jag kände inte igen mig själv längre. Jag slutade äta helt, jag slutade träffa kompisar, jag slutade sporta och leva ett vanligt liv. Jag satt bara inne i mitt rum, kolsvart var det också, framför datan och bara satt o tyckte synd om mig själv. Innerst inne visste jag att det var fel men jag var så förstörd. Jag började röka mer och mer, färgade håret svart, satt hemma själv och piercade mig i läpp, tunga ögonbryn och allt vad det var. Rev sönder mina kläder jag fick och försökte skapa en stil som skulle vara som ett skydd. Jag ville inte , jag kunde inte låta någon komma in på mig mer. Ingen skulle få nå den jag varit. Jag hade som tur mina vänner som orkade med mig trots att jag var hemsk då. De fick mig att sakta bli den jag varit, sakta komma tillbaka till verkligheten. Jag kämpade på i skolan så gott jag kunde. Orkade inte alltid ta mig dit men jag försökte. Jag hade bara ett mål, det var att gå ut 9an med alla godkänt, vilket jag gjorde. Fick arbeta hemifrån för det mesta vilket gjorde att jag tog mig precis igenom.

Min mamma har försökt få kontakt med mig hela tiden. Hälften av dom som känner till allt detta säger att jag är dum i huvudet som inte tar tillbaka henne och hälften stöttar mig. Jag vet hur dåligt jag mår i hennes närvaro, alla dåliga minnen kommer bara tillbaka. Jag kommer inte klara av att se henne, dom..allt det där. Kanske är jag svag men jag vet inte vad jag ska göra. Jag är förstörd. Varje dag kämpar jag för att orka, och jag vet hur många det är som mår dåligt...jag ser upp till dom som aldrig ger upp.

Här är ett brev jag fick av mamma efter att jag lämnat henne. Det tog mig 2 dygn innan jag vågade öppna det. Jag läste dom små raderna i säkert 3 timmar. Jag grät hela den natten. Jag fick panik och mådde så dåligt över ett brev..när jag läser det idag så känner jag hur jag ryser, blir bara kall och tårarna rinner. Inte för att det är sorgligt, speciellt eller något..det går inte att förklara men jag får sån sjuk flashback när jag läser det så det känns som igår.

Hej,

Vill be om ursäkt för att saker och ting har blivit som det har blivit. Har aldrig velat dig något illa. Önskar bara att vi någon dag kan reda ut de missförstånd som är. Jag har, även om du tror det, aldrig pratat illa om dig inför andra människor. Du är mitt barn, varför skulle jag? Vill dig bara allt gott här på jorden. Vill att du ska veta att jag finns här för dig. Jag kommer alltid att ställa upp för dig vad som än händer. Du kan alltid räkna med mig. Du ska aldrig vara rädd för att prata med mig och anförtro dig åt mig. Jag kommer att lyssna.

Älskar dig, din mamma.

Hej på er!

Idag så har jag haft en massa saker att ordna, är ännu inte klar så kommer inte bli uppdatering förens ikväll. Ledsen för det men ni kan väl kommentera då i just det här inlägget, vad ni vill att jag ska skriva om ikväll. Vill tacka er tusen gånger om för alla fina kommenterar. Jag blir så glad. Sen så ber jag er alla som följer min blogg, jämför inte erat liv med mitt. Alla jobbiga situationer i ens liv, stora som små, är jobbiga. Man ska aldrig jämföra sig med hur andra har det. Som nu. Fått många mail där ni skriver att ni läst min blogg o får dåligt samvete över hur bra ni har det. Få inte det! Va istället glada för det ni har, och att ni mår bra och är friska. Ta hand om varandra så hörs vi ikväll!

det bästa/värsta du vet?

Är du kär i nån just nu ? Om inte har du nånsin varit de, typ seriöst kär, inte som när man går på dagis o e kär i hela dagiset xd

Svar: Jag är inte kär i någon just nu. Känner att det är lika bra då mitt liv är ganska komplicerat och jag tycker inte om att dra in personer jag tycker om i situationer som min. Jag har varit "seriöst kär" en gång i mitt liv. Fyllde 14 år, kanske låter dumt och säga att man var kär då, men jag kände då mig galet kär. Jag blev helt blind i förhållandet och förlorade vänner m.m. Det var något utav det bästa och värsta som har hänt mig. Kommer berätta om det sen. 

Postat av: louise

Kommer du försöka få kontakt med din mamma igen?
ÄR du oskuld?
När förlorade du den isf?
Kan du förklara lite hur du ser ut eller lägga in någon bild på dig?

kämpa på !

Vad tycker din pappa om allt som hänt? Kunde inte han fått vårdnaden när du var liten så ni bara kunde bott hos honom?

kan du berätta hur du lever nu till skillnad från Då?
vem av alla dom du skriver om har du kontakt med nu ?
kram.

Svar: Jag kan först och främst säga att jag lever ett mycket mer hälsosamt liv idag än vad jag gjorde då. Då drack och rökte jag varje dag. Sov ingenting. Åt ingenting. Idag så varken röker jag eller dricker. Får sömntabletter utskriver vilket inte är så jättebra men jag får iallfall några timmars sömn. Maten kämpar jag på med även om det är jobbigt. Då bodde jag varannan veckan hos mamma och pappa. Nu bor jag bara hos pappa och har inte kontakt med någon annan i våran släkt. Jag hoppade av skolan då en lång period och idag studerar jag hemifrån. Går även och pratar med psykologer , får hjälp från ett sk. "familjestöd-team" som hjälper personer i situationer som min. Nackdelen jag kan säga med hur jag lever nu är att jag inte alls har så mycket frihet längre. Nu kan jag ex. inte gå i skolan som de flesta andra ungdomar gör. Jag kan heller inte bara dra ut och shoppa, gå runt i stan eller festa. Får heller inte använda mina personuppgifter på ex. Facebook m.m. Hatar att inte få vara mig själv, känns som jag lever en annan persons liv. Då var jag väldigt sårad, ledsen och rädd. Idag är jag fortfarande sjukt sårad men börjar bli stark utav det. Har lättare att prata med folk idag osv.

Jag har bara kontakt med Pappa idag. Min lillebror är mammas barn och jag träffar inte mamma så det resulterar att jag inte träffar någon av dom. Min storesyster bor inte i Sverige. Min äldre bror vet jag inte vart han bor, hur han mår..om han ens lever. 

Tjejen du fixar detta! jag tror på dej!
Kommer tyvärr inte på något att fråga..

Kram

Svar: Tack , det värmer! 

Vad testade du för droger?

Svar: Svara inte på allt jag testat, men det var bl.a  Cannabis marijuana, har även andvänt mig utav sk. "partydroger",  m.m..Något jag ångrar sjukt idag. Var inte värt det för 5 öre. 


Postat av: Rebecca

Dina texter berör verkligen mig . Allt sånt här ska inte någon få uppleva .

Men jag har en fråga: Har din mamma flyttat ihop med V igen? Och hur gammal är din lillebror?

Tack på förhand !

Svar: De bor nu ihop igen ja. Han är 8 år nu. 

Postat av: frida

förlåt men den enda jag tänker på när jag hör detta.. e din lillbror:(

han e kvar med dom.. han kanske har de som du hade de, varför försöker du inte stoppa de elr ta han därifrån?? bara undrar

Svar: Jadu, det kan jag förstå att du tänker på..det gör jag också. Det låter så enkelt att säga, vi skulle anmält honom, vi skulle gjort det och det. Jag var helt förstörd när det här hände. Satt instängd på rummet och bara stirrade in i väggen. Vet inte vad jag ska göra då jag endast är en "halvsyster" . Vill inte anmäla då jag vet att han aldrig skulle skada sitt eget barn. Vill inte att min lillebror ska få gå igenom samma sak som mig. V har endast gett sig på tjejer på det här sättet...men du har rätt såklart..jag vet faktiskt inte.

Kan du inte skriva mer från dagboken? Har läst alla texter och sitter nästan o gråter, du är otroligt stark som har kämpat dig genom det här, det är inte alla som skulle kunnat gjort det. Skriv gärna mer, älskar att läsa

Svar:  Jo självklart kan jag göra det! Svårt och veta vad ni vill läsa om. Tack så mycket Kram

Ledsen för den dåliga uppdateringen.

Jag måste ännu en gång tacka för alla fina kommentarer, och mail jag fått. Ni får mig på bra humör! Känner ett litet hopp i allting ändå. Tacktacktack!

Tänkte berätta om den dagen då jag verkligen beslutade mig för att lämna min mamma, att bryta kontakten.
Mamma hade då skiljt sig med V (han som misshandlade oss). Jag var superlycklig över bara hela grejen att slippa honom. Jag kände för första gången på länge ett litet hopp, jag såg äntligen ljuset. Det var ett helvete att ta sig dit, skiljsmässan var något bland det värsta jag varit med om. Mamma började bråka med alla i släkten då hon totalt gått in i väggen och blev otrevlig mot allt och alla. Idag kan jag förstå henne. Hon fick hela släkten att vända sig emot oss så där stod vi ensamma, min lillebror, storebror och mamma. Min äldre syster var inte på mammas sida så hon kommer inte vara med i bilden någonting i detta. Men iallfall, där stod vi ensamma..hela släkten emot oss. V hade vunnit, han spelade så trevlig och fin så fort det var folk omkring som inte var "i" huset. Det var hemskt och äckligt att se hur han betedde sig. Han var så hal, så iskall. Tog tog som sagt ett tag att få den här skiljsmässan slutförd. Vi sålde huset, V tog största delen av pengarna. Han sket i oss totalt. Vi kämpade på och mamma blev lurad på pengar om och om igen. Hon stod där med tre barn och knappt några pengar. Vi fick som tur var ett lån , så vi kunde flytta in i en lägenhet. Vi bodde där 4 personder som delade på två rum. Kan ni förstå? Då hade ändå jag och min bror kommit upp i tonåren så vi gick varann på nerverna. Inte nog med det så hade även vi blivit lurade av de vi köpte huset av så det var en stor vattenskada som spred sig i hela lägenheten. Man kan säga att vi levde på "vatten och bröd" där ett bra tag.

När vi bott där ett bra tag så kände jag hur det blev värre för varje dag. Mamma var alltid sur på mig och ingen annan. Jag fick alltid ta hand om min lillebror , jag skulle göra allt. Jag fick inte sminka mig heller för min mamma så jag sminkade mig alltid ute, sommar som vinter så satt jag där på en liten kulle och sminkade mig. Ibland skolkade jag sista lektionerna i skolan för att hinna hem innan mamma och hinna ta bort sminket och byta till kläder hon tyckte om. Man fick inte "sticka ut" enligt henne. Jag blev helt psykiskt sjuk av allt det där och ni kan inte förstå hur bra jag mådde de veckor jag bodde hos pappa. Det var som himmelen och helvetet.

En dag när jag sprungit hem från skolan tog snabbt bort sminket och bytte kläder. Jag städade hela lägenheten, satte igång tvätt, dukade och började ordna maten så inte mamma skulle vara så stressad när hon kom hem. Jag hade även tagit fram min cykel ur förrådet och bara ställt den vid dörren. När mamma kommer hem så är hon helt hysterisk! Jag menar då galen! Jag förstod ingenting och hjälpte min lillebror snabbt av med kläder och så. Hon började direkt tjaffsa om varför cykeln stod där, då jag skulle använda den direkt efter maten. Det var tydligen ett stort problem enligt henne. Sen matade hon bara nästa och nästa sak som var fel och tillslut fick jag för första gången ett ryck. Jag har alltid lydigt mamma som en liten slav, aldrig sagt emot. Men där, min gräns bara gick. Jag stod o bara stirrade på henne, kommer ihåg hur jag hade ögonkontakt med henne, hur hon skrek o jag hörde knappt var hon sa. Sen sa jag bara hur trött jag var på allt, hur jag inte orkade med henne mer. Jag ringde min pappa fort, packade mina saker och sprang gråtandes hem till pappa. Det var egentligen ingenting speciellt som hände, men jag fick nog. Sen dess har vi inte träffats på ja 4-5 år. Jag kan säga såhär, jag ångrar det inte sekund. Jag saknar henne inte. Jag saknar bara känslan att ha en mamma.

Godmorgon föresten!

Vad ska ni göra idag? Själv så ska jag ut och fota! Synd att det blir mörkt så fort bara...
Ska försöka få något i magen också..har tyvär gått ner i vikt igen. Det är så jobbigt att äta när man inte känner någon hunger. Ni vet, nästan så jag mår illa när jag väl ska äta, inte så sugen blir man då. Men det är bara att äta antar, måste komma ur den här skiten. Vi hörs, ta hand om er!

Under en kortare period så blev jag placerad på ett jourhem. Efter några veckor flyttade jag sedan till Uppsala till ett familjehem. Jag mådde så sjukt psykiskt och fysiskt dåligt då att jag var nära att ta livet av mig flera gånger där. Blev deprimerad utav hela situationen och människorna runt om mig. Efter mycket klagande så blev jag sedan placerad hos en familj. Jag tog det hela med en nypa salt och försökte kämpa på. Det jobbigaste var nog att inte få ha kontakt med sina vänner. Det var dom som fick mig att orka varje dag, så mycket stöd jag fått från dom att jag inte kan beskriva det med ord. Iallfall, när jag väl kommit in i min "nya familj" så började jag trivas mer och mer. Jag kom överens med dom alla och mådde genast mycket bättre. Vi gjorde saker ihop , bakade och umgicks. Precis den delen jag hade saknat i mitt liv. Självklart så var det för bra för att vara sant. Min fosterpappa började vara ute mer och mer och sedan kom det fram, han hade varit otrogen. Det blev kaos och min fostermamma (har kontakt med henne än idag) gick in totalt i väggen. Det blev en stor depression i hemmet. Även deras son som är 1 år äldre än mig mådde dåligt. Jag märkte direkt att något inte stämde, han gjorde precis samma misstag som jag gjort tidigare. Han började skolka, var alltid trött och frågade alltid om jag hade pengar att låna honom. Jag tänkte först att han bara var trött på allt men sen hittade jag mer och mer saker i hans rum. JA, jag snokade , jag var så sjukt orolig ska jag säga er. Jag försökte prata med honom med det gick inte. Några veckor senare så började min fosterpappa dricka sig redlöst full varje kväll. Han kom hem runt 4 tiden på morgonen, stupfull och förbannad. Jag hittade droger framme , det var inte ens hemligt längre. Jag gick själv ner i depression igen och hittade nya "vänner" i Uppsala som jag började umgås med. Vi drack, tog saker jag ångrar så sjukt idag att det gör ont. Egentligen är jag så emot droger, rökning och alkohol så det är sjukt. Idag, jag gör inget utav det. Men då, jag kände att jag inte hade något kvar, jag hade halvt gett upp där. Jag brydde mig inte om konsekvenserna. Mitt beteende blev värre och värre. Jag hamnade ofta i "bråk" , var allmänt stökig och aggresiv. Allt jag fått se igenom min uppväxt speglades och gjorde att jag agerade precis likadant. Jag började snatta från butiker. Då menar jag inte ett tuggummi från en kiosk utan gick med stora väskor i centrum och slängde i allt från smink till skor. Jag åkte fast, fick en prick i regristret. Jag blev även anmäld för misshandel under den tiden. Men jag kan idag säga att det var till försvar. Jag hade inte överlevt annars.

Jag hade en utav mina "rökarvänner" som faktiskt vaknade upp och insåg vad vi höll på med. Hon tog tag i mig, lovade att vi skulle styra upp våra liv nu. Jag grät som en bebis ska jag säga er. Men gud så vi kämpade. Jag hade varit "ren" sedan den dagen. Hon hjälpte mig att söka ytterligare hjälp vilket gjorde att jag hamnade i Stockholm igen , först i ett familjehem tills saker hade ordnat till sig. Sedan fick jag komma hem till pappa igen då han själv mådde bättre. Sen dess, har jag fått vara hemma. Mina dagar är verkligen som en bergodalbana, men ni ska veta att det gör inget idag. Jag har varit med om värre, jag har sett andra vara med om värre. Så länge man inte ger upp kan man klara allt.

Ni förstår inte hur rörd jag blir utav era kommentarer!! Gud så glad jag blir! Kommer imorrn berätta lite mer om när jag blev fosterhemsplacerad och min " dagen" då jag bröt kontakten men min mamma. Godnatt!