neverlosee

Ledsen för den dåliga uppdateringen.

Jag måste ännu en gång tacka för alla fina kommentarer, och mail jag fått. Ni får mig på bra humör! Känner ett litet hopp i allting ändå. Tacktacktack!

Tänkte berätta om den dagen då jag verkligen beslutade mig för att lämna min mamma, att bryta kontakten.
Mamma hade då skiljt sig med V (han som misshandlade oss). Jag var superlycklig över bara hela grejen att slippa honom. Jag kände för första gången på länge ett litet hopp, jag såg äntligen ljuset. Det var ett helvete att ta sig dit, skiljsmässan var något bland det värsta jag varit med om. Mamma började bråka med alla i släkten då hon totalt gått in i väggen och blev otrevlig mot allt och alla. Idag kan jag förstå henne. Hon fick hela släkten att vända sig emot oss så där stod vi ensamma, min lillebror, storebror och mamma. Min äldre syster var inte på mammas sida så hon kommer inte vara med i bilden någonting i detta. Men iallfall, där stod vi ensamma..hela släkten emot oss. V hade vunnit, han spelade så trevlig och fin så fort det var folk omkring som inte var "i" huset. Det var hemskt och äckligt att se hur han betedde sig. Han var så hal, så iskall. Tog tog som sagt ett tag att få den här skiljsmässan slutförd. Vi sålde huset, V tog största delen av pengarna. Han sket i oss totalt. Vi kämpade på och mamma blev lurad på pengar om och om igen. Hon stod där med tre barn och knappt några pengar. Vi fick som tur var ett lån , så vi kunde flytta in i en lägenhet. Vi bodde där 4 personder som delade på två rum. Kan ni förstå? Då hade ändå jag och min bror kommit upp i tonåren så vi gick varann på nerverna. Inte nog med det så hade även vi blivit lurade av de vi köpte huset av så det var en stor vattenskada som spred sig i hela lägenheten. Man kan säga att vi levde på "vatten och bröd" där ett bra tag.

När vi bott där ett bra tag så kände jag hur det blev värre för varje dag. Mamma var alltid sur på mig och ingen annan. Jag fick alltid ta hand om min lillebror , jag skulle göra allt. Jag fick inte sminka mig heller för min mamma så jag sminkade mig alltid ute, sommar som vinter så satt jag där på en liten kulle och sminkade mig. Ibland skolkade jag sista lektionerna i skolan för att hinna hem innan mamma och hinna ta bort sminket och byta till kläder hon tyckte om. Man fick inte "sticka ut" enligt henne. Jag blev helt psykiskt sjuk av allt det där och ni kan inte förstå hur bra jag mådde de veckor jag bodde hos pappa. Det var som himmelen och helvetet.

En dag när jag sprungit hem från skolan tog snabbt bort sminket och bytte kläder. Jag städade hela lägenheten, satte igång tvätt, dukade och började ordna maten så inte mamma skulle vara så stressad när hon kom hem. Jag hade även tagit fram min cykel ur förrådet och bara ställt den vid dörren. När mamma kommer hem så är hon helt hysterisk! Jag menar då galen! Jag förstod ingenting och hjälpte min lillebror snabbt av med kläder och så. Hon började direkt tjaffsa om varför cykeln stod där, då jag skulle använda den direkt efter maten. Det var tydligen ett stort problem enligt henne. Sen matade hon bara nästa och nästa sak som var fel och tillslut fick jag för första gången ett ryck. Jag har alltid lydigt mamma som en liten slav, aldrig sagt emot. Men där, min gräns bara gick. Jag stod o bara stirrade på henne, kommer ihåg hur jag hade ögonkontakt med henne, hur hon skrek o jag hörde knappt var hon sa. Sen sa jag bara hur trött jag var på allt, hur jag inte orkade med henne mer. Jag ringde min pappa fort, packade mina saker och sprang gråtandes hem till pappa. Det var egentligen ingenting speciellt som hände, men jag fick nog. Sen dess har vi inte träffats på ja 4-5 år. Jag kan säga såhär, jag ångrar det inte sekund. Jag saknar henne inte. Jag saknar bara känslan att ha en mamma.