Min "andra" familj
Under en kortare period så blev jag placerad på ett jourhem. Efter några veckor flyttade jag sedan till Uppsala till ett familjehem. Jag mådde så sjukt psykiskt och fysiskt dåligt då att jag var nära att ta livet av mig flera gånger där. Blev deprimerad utav hela situationen och människorna runt om mig. Efter mycket klagande så blev jag sedan placerad hos en familj. Jag tog det hela med en nypa salt och försökte kämpa på. Det jobbigaste var nog att inte få ha kontakt med sina vänner. Det var dom som fick mig att orka varje dag, så mycket stöd jag fått från dom att jag inte kan beskriva det med ord. Iallfall, när jag väl kommit in i min "nya familj" så började jag trivas mer och mer. Jag kom överens med dom alla och mådde genast mycket bättre. Vi gjorde saker ihop , bakade och umgicks. Precis den delen jag hade saknat i mitt liv. Självklart så var det för bra för att vara sant. Min fosterpappa började vara ute mer och mer och sedan kom det fram, han hade varit otrogen. Det blev kaos och min fostermamma (har kontakt med henne än idag) gick in totalt i väggen. Det blev en stor depression i hemmet. Även deras son som är 1 år äldre än mig mådde dåligt. Jag märkte direkt att något inte stämde, han gjorde precis samma misstag som jag gjort tidigare. Han började skolka, var alltid trött och frågade alltid om jag hade pengar att låna honom. Jag tänkte först att han bara var trött på allt men sen hittade jag mer och mer saker i hans rum. JA, jag snokade , jag var så sjukt orolig ska jag säga er. Jag försökte prata med honom med det gick inte. Några veckor senare så började min fosterpappa dricka sig redlöst full varje kväll. Han kom hem runt 4 tiden på morgonen, stupfull och förbannad. Jag hittade droger framme , det var inte ens hemligt längre. Jag gick själv ner i depression igen och hittade nya "vänner" i Uppsala som jag började umgås med. Vi drack, tog saker jag ångrar så sjukt idag att det gör ont. Egentligen är jag så emot droger, rökning och alkohol så det är sjukt. Idag, jag gör inget utav det. Men då, jag kände att jag inte hade något kvar, jag hade halvt gett upp där. Jag brydde mig inte om konsekvenserna. Mitt beteende blev värre och värre. Jag hamnade ofta i "bråk" , var allmänt stökig och aggresiv. Allt jag fått se igenom min uppväxt speglades och gjorde att jag agerade precis likadant. Jag började snatta från butiker. Då menar jag inte ett tuggummi från en kiosk utan gick med stora väskor i centrum och slängde i allt från smink till skor. Jag åkte fast, fick en prick i regristret. Jag blev även anmäld för misshandel under den tiden. Men jag kan idag säga att det var till försvar. Jag hade inte överlevt annars.
Jag hade en utav mina "rökarvänner" som faktiskt vaknade upp och insåg vad vi höll på med. Hon tog tag i mig, lovade att vi skulle styra upp våra liv nu. Jag grät som en bebis ska jag säga er. Men gud så vi kämpade. Jag hade varit "ren" sedan den dagen. Hon hjälpte mig att söka ytterligare hjälp vilket gjorde att jag hamnade i Stockholm igen , först i ett familjehem tills saker hade ordnat till sig. Sedan fick jag komma hem till pappa igen då han själv mådde bättre. Sen dess, har jag fått vara hemma. Mina dagar är verkligen som en bergodalbana, men ni ska veta att det gör inget idag. Jag har varit med om värre, jag har sett andra vara med om värre. Så länge man inte ger upp kan man klara allt.
