neverlosee

Den sjuka natten, när V hotade oss alla...det var inte sista gången, tyvär. Både jag och min bror var dumma och gick tillbaka. V var självklart övertrevlig bara för vi inte skulle anmäla. Vi lät allting flyta på som vanligt. Efter några veckor blev han våldsam igen. Jag låg i sängen men dunkade musik i öronen och höll min lillebror hårt mot mig så han skulle slippa höra allt skrik. Min äldre bror drog alltid. Alla bråk slutade alltid med att V packade sina saker och drog, han kunde vara borta i flera dagar utan att höra av sig. Jag fick vara hemma från skolan för att ta hand om min lillebror när han var sjuk.

Jag var van med att se våld. Det var faktiskt ingen stor grej för mig. Det som gjorde mest ont var alla sårande ord. Jag kommer ihåg hur dom alltid gick på mig, just mig. Min bror var stark och bara sa emot så lät de honom va. Men mig, mig gick dom på så hårt.
    Min mamma är väldigt smal då hon slutade äta helt och hållet under en viss period. Det var då en dag när vi skulle äta middag med släkt och vänner så satt vi alla och åt. Helt plötsligt kommer min mamma fram med en våg och ställer den framför alla. Hon tvingade sedan mig att väga mig där framför alla och sa hur tjock jag var och äcklig. jag var redan då underviktig men enligt henne så skulle man vara smal som en tråd. Jag sprang in på mitt rum och grät hela den natten. Dagen därpå så blev jag magsjuk. Ni vet nog alla hur det är ? man ligger på toan oavbrutet och gör sitt , kan inte gå o göra annat eller äta. Men det var jag tvungen att göra. Jag var ensam hemma med V. Låg inne på toan och kräktes i timmar. Helt plötsligt så ringde telefonen. V tvingar mig att gå upp och svara samtidigt som jag ligger på toan och han sitter och dricker kaffe. Det slutade äckligt nog med att jag kräktes påväg till telefonen och fick en spark i magen för det. Blev resten av dagen tvingad att leka med min bror. Självklart blev han smittad av att han var nära mig så fick sitta ute hela den natten.

Såhär fortsatte det...vissa dagar var bättre än andra. Gud så tacksam jag var då för minsta lilla sak...