4 Augusti 2008
När jag bröt kontakten med mamma så pratade vi inte alls. Hon terrade mig med samtal, sms och mail. Fick även människor på mig som tryckte ner mig och fick mig att känna ångest och dåligt samvete då jag brytit kontakten. Jag försökte ignorera allt men bröt ihop om och om igen i skolan. Jag kommer ihåg hur jag kunde börja gråta helt plötsligt för ingenting. Jag minns en mattelektion vi hade, jag satt där och helt plötsligt fastnade jag på ett tal och blev så besviken på mig själv att jag kände hur det hettade till i mig och tårarna började rinna. Jag sprang ut från klassrummet och åkte hem den dagen. Jag var så sårad inombords att jag inte orkade med någonting. Lärarna var inte något stöd alls utan de hånade mig, anklagade mig och sa att det här inte var något alls.
När jag brytit kontakten med min mamma så drog jag direkt hem till pappa. Jag var så sårad och chockad över vad jag gjort. Den natten låg jag helt sömnlös. Jag var så ledsen men samtidigt kände jag en sådan lättnad och frihet som jag aldrig känt tidigare. Pappa sa till mig att jag kunde vara hemma från skolan någon vecka om jag ville men jag ville visa att jag var stark. Dagen efter krigade jag mig upp ur sängen, med rödsprängda ögon åkte jag till skolan. Man måste varit blind om man inte såg att jag mådde piss den dagen. Kommer ihåg hur alla kom fram och frågade vad som hänt. Jag var bara tyst och försökte jobba. Veckorna där efter blev jag konstig. Jag kände inte igen mig själv längre. Jag slutade äta helt, jag slutade träffa kompisar, jag slutade sporta och leva ett vanligt liv. Jag satt bara inne i mitt rum, kolsvart var det också, framför datan och bara satt o tyckte synd om mig själv. Innerst inne visste jag att det var fel men jag var så förstörd. Jag började röka mer och mer, färgade håret svart, satt hemma själv och piercade mig i läpp, tunga ögonbryn och allt vad det var. Rev sönder mina kläder jag fick och försökte skapa en stil som skulle vara som ett skydd. Jag ville inte , jag kunde inte låta någon komma in på mig mer. Ingen skulle få nå den jag varit. Jag hade som tur mina vänner som orkade med mig trots att jag var hemsk då. De fick mig att sakta bli den jag varit, sakta komma tillbaka till verkligheten. Jag kämpade på i skolan så gott jag kunde. Orkade inte alltid ta mig dit men jag försökte. Jag hade bara ett mål, det var att gå ut 9an med alla godkänt, vilket jag gjorde. Fick arbeta hemifrån för det mesta vilket gjorde att jag tog mig precis igenom.
Min mamma har försökt få kontakt med mig hela tiden. Hälften av dom som känner till allt detta säger att jag är dum i huvudet som inte tar tillbaka henne och hälften stöttar mig. Jag vet hur dåligt jag mår i hennes närvaro, alla dåliga minnen kommer bara tillbaka. Jag kommer inte klara av att se henne, dom..allt det där. Kanske är jag svag men jag vet inte vad jag ska göra. Jag är förstörd. Varje dag kämpar jag för att orka, och jag vet hur många det är som mår dåligt...jag ser upp till dom som aldrig ger upp.
Här är ett brev jag fick av mamma efter att jag lämnat henne. Det tog mig 2 dygn innan jag vågade öppna det. Jag läste dom små raderna i säkert 3 timmar. Jag grät hela den natten. Jag fick panik och mådde så dåligt över ett brev..när jag läser det idag så känner jag hur jag ryser, blir bara kall och tårarna rinner. Inte för att det är sorgligt, speciellt eller något..det går inte att förklara men jag får sån sjuk flashback när jag läser det så det känns som igår.
Hej,
Vill be om ursäkt för att saker och ting har blivit som det har blivit. Har aldrig velat dig något illa. Önskar bara att vi någon dag kan reda ut de missförstånd som är. Jag har, även om du tror det, aldrig pratat illa om dig inför andra människor. Du är mitt barn, varför skulle jag? Vill dig bara allt gott här på jorden. Vill att du ska veta att jag finns här för dig. Jag kommer alltid att ställa upp för dig vad som än händer. Du kan alltid räkna med mig. Du ska aldrig vara rädd för att prata med mig och anförtro dig åt mig. Jag kommer att lyssna.
Älskar dig, din mamma.
Japp, nu kom tårarna igen. Varför jag reagerar så starkt på det är för att dom här orden hon skrivit, det är en sida jag ALDRIG fick se. En sida jag aldrig fått vara med om i min familj. Vi har aldrig sagt att vi älskar varann, finns där för varann. Det känns så fejk samtidigt som jag inte vet vad jag ska tro...fan.
mamma är också sådär, kan vara mycket bråk när man är hemma, men sen när man plötsligt sover borta kan jag få jättefina sms som "det är tomt utan dig, saknar dig", men det är aldrig någonting hon säger. kanske att det är så att det är lättare att skriva än säga. Blir också lite förvånad över smsen när hon inte alls är så annars..
