time to open your hear
Föddes i Stockholm då jag hade en äldre bror vid min sida. Jag tror allt var perfekt då. Minns inte, men bilder säger det. Alla ler på bilderna, alla ser friska och lyckliga ut...
Det började redan vid 2års åldern då det började lätt med bråk en gång i veckan som ökade till att jag växte upp med att höra skrik från morgon till kväll, se saker kastas vilt omkring. Men det var min vardag, det blev min vana. När jag fyllt 6 år så bestämde sig mamma och pappa för att skiljas, lika bra det så ingen skulle fara illa till. Pappa var min bästavän, vi pratade om allt. Sakta med tiden så blev mamma alltmer aggresiv, våldsam och jag blev offret. Kunde börja med hårda och sårande ord som sedan ledde till slag i ansiktet. Men vad förstod jag, hur skulle jag veta vad som var rätt och fel? Jag var ju bara 6 år.
Tiden gick, jag kämpade på i skolan och var tyst om alla för mina kompisar. Jag var alltid den som skämtade mest, den som stod i centrum. Med tiden blev jag även väldigt självständig då jag bara träffade pappa på morgonen när vi bodde hos honom. Han jobbade och kom hem när vi sov. Jag kommer ihåg hur jag låg där i sängen med täcket draget upp mot munnen och min skruttiga kanin till gossedjur som var söndertuggad, som låg nära mig. Kommer ihåg hur jag tittade ut mot hallen tårögd och väntade på att pappa skulle komma hem varje kväll.
Veckorna hos mamma blev alltmer plågsamma. Jag fick göra allt. 8 år fyllda sprang jag där som slav efter mamma. Jag skyndade mig hem från fritids för att hinna hem innan mamma. Där stod jag och diskade, tvättade och dammsög. Dukade innan hon kom så hon skulle bli glad. Alltid fanns det något hon fann som gick att klaga på. Jag dög aldrig. Jag kommer ihåg hur jag hela tiden ville göra allt för att min mamma skulle tycka om mig, säga något bra om mig. Men nej.
Vet inte vad det var som sårade mig mest. Att höra hur ful jag var eller vad jag gjorde fel hela tiden. Jag grät mig ändå till sömns varje kväll och krigade mig upp ur sängen dagen därpå...
